Turkiet.

Alanya... Det var underbart... Jag ville verkligen inte hem. På flyget hade jag bara lust att skrika och gråta i en kudde. Sån ångest hade jag. Jag har ångest än, även om det var i onsdags jag kom hem. Jag blev ju NATURLIGTVIS kär i en som jobbade på hotellet. Ja, en turk. Men jag tyckte inte att han liknade en turk så mycket, inte av alla de jag har mött under de tre år jag varit där i alla fall... Han kanske kunde ha varit 18, eller något, väldigt vältränad... Men jaja... Lyckan kommer och går, som vanligt.


Beskrivningar till bilderna: (vet inte om de kommer i ordning xD)

Ja, det är han på bilden, och han ser mer annorlunda ut i verkligheten, utan grimas, det tyckte mina vänner med, men jag kan inte ladda upp en video ifrån min mobil tyvärr...

Sedan är det en ros som han gjorde av en servett till mig, men när jag skulle t den så retades han och gav den till mamma istället... Mamma sa att han skulle gett den till mig egentligen, så jag fick den sen.

Antalya (vi flög från Antalya med bodde i Alanya.) i luften (på väg hem...)

Utsikten från balkongen på hotellet, poolerna är precis under. :)

Jag och min bror Mattias på restaurangen Pelles Picasso.

Utsikten över Alanya, vi stod på berget vid borgen, och tittade ut. :)

Fantan jag fick på vägen dit och hemresan.